....och inatt på jobbet har ångesten drabbat mig emellanåt.
Hur kan man vara så jäkla k o r k a d??
En sån här operation borde väl peppa och sporra nått grymt när det är just magen som jag har störst "problem" med båda psykiskt och fysiskt?
Det ska ju inte vara så svårt att gå ner de där sista?
Jävla demoner, jävla mig som stoppat huvet i sanden, som har tappat fokus.
Men, jag får vara glad över att jag ändå har lyckats hålla vikten någorlunda under ett års tid. Och jag får vara glad över den resa som jag faktiskt har gjort.
Jag mår toppen både fysiskt och psykiskt (förutom magen) och jag har gjort en jätteresa med mig själv på många sätt. Bara positiva.
En bukplastik är lite som en slutstation. Det är det sista som "suddar bort" den tjocka Anneli som inte alls mådde bra.
Jag kommer fixa detta. Inser att det kommer ta en liten tid innan jag kan förlåta mig själv och sluta skämmas. Men det är nog egentligen bara bra, för det hjälper mig att fokusera (så dags nu liksom? - ironi).
Julen knackar ju på dörren här snart. Julafton är bästa dagen på hela året. Det förknippas med mycket värme och kärlek. Mys med nära & kära.
Mycket godsaker som lockar är det ju oxå, men jag kommer fokusera och räkna points fram till julhelgen. Lyxa lite lagom under julafton och juldagen, sen är det fokus och points som gäller igen.
Jag fixar detta!!
Det är klart du fixar detta!!
SvaraRaderaFör mig är det oxå så att det är så defenetivt med operationen. Det är målet då måste man vara stabil i vikten och sinnet får efter blastiken finns det ingen återvändå. För då kan man inte bli "tjock" igen. Ofta så skyddan man sig bakom sin "tjockhet" för man har tröstätit sig dit många gånger. Sedan kan jag känna att jag inte är värd denna plastik ( självförtroendet sviktar- inte kan väll jag vara så fin att jag skall ha en platt mage?) Nu har jag kommit förbi detta stadiet och jag är vid målet.
Dit skall du oxå eller hur :-)
Kramis Mamma Mia