Sonen (18-åringen) kläckte ur sig för några veckor sen att han och ett gäng kompisar ska tågluffa i Europa i sommar.
Min förta tanke "HJÄLP", du är ju bara ett barn!! Sååå stor är du inte!" Jag sa inget, men tänkte desto mer...
Men så har det fått landa lite och jag inser att han inte är ett barn längre. Han är myndig och hinner till o med fylla 19år innan han ger sig iväg.
Och vilken upplevelse! Fan, det är ju så man blir avis. Vad upplevde jag i hans ålder? Nada!
Häromdagen, när vi satt hemma o småpratade lite så tog jag upp tågluffen igen...
Jag frågade om de hade kollat upp det där med boende. Vad finns det för billiga alternativ, ska de ha med tält osv osv. Han avbröt mig snabbt med:
"Men du mamma, nu är det såhär att jag har inte alls samma kontrollbehov som du har. Det är faktiskt ett drygt halvår kvar tills vi ska åka. Vi hinner med det oxå ska du se..."
Ok, jag har ett visst mått av kontrollbehov. I enstaka fall är den grym. Jag kollar till o med upp resväg även om jag ska åka med nån som vet vägen. Bara för att jag ska ha koll. Inte för att jag inte litar på den jag ska åka med, utan för att jag vill veta. Kan liksom inte koppla av...
Men i detta fall får jag nog helt enkelt släppa taget... Och innerst inne så vet jag att han grejar det.
Undra vad han säger om jag frågar om jag får följa med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar