Ja, jag var yngre och slätare. Men det var väl ungefär här som jag började känna av att min övervikt började bli riktigt jobbig. Jag var trött, orkade inte särskilt mycket och jag undvek situationer där jag var tvungen att avslöja min dåliga fysik. Minns ett "wake up call", som jag tyvärr förträngde, när vi gjorde en utflykt till Omberg och skulle upp på hjässan. En promenad uppför en ganska brant backe, inte särskilt lång. Men jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att stanna för att det kändes som mitt huvud skulle explodera av hjärtslagen och jag flåsade som en.... Jag var bekymrad ett par dagar och funderade på att jag borde nog gå ner i vikt och börja röra på mig. Igen. Jag hade ju gjort åtskilliga försök tidigare, men misslyckats. Med det i bagaget är det lätt att skydda sig bakom det och ha det som ursäkt. Varför ens försöka liksom? Det kommer ju ändå blir som tidigare.... DÅLIGA URSÄKTER!!
Jag hittade denna när jag letade igenom alla gamla foton efter ett kort på min son som vi skulle använda till studentskylten. Jag tycker fortfarande att det är inspirerande att titta på gamla kort och jag är fortfarande väldigt fascinerad över att jag klarade resan. Så många år som jag har försökt och kämpat innan...
Men skam den som ger sig!
Detta får inspirera mig att bryta mitt sockerberoende. Har varit hopplös med godis de senaste veckorna.. Ja, jag har alltså inte lyckats bryta mönstret sen sist jag skrev nått om att jag skulle ta tag i det där med pointsen ;)
Men nu? Håll tummarna!!
