Ja, egentligen så kan jag nog det tror jag.
Min äldsta son fyller 18 år om exakt två veckor. Han är stor nu och tiden har gått så läskigt fort. Var det inte i förra veckan han låg i babygymet och jollrade? =/
Om drygt två veckor ska han köra upp och förhoppningsvis få ett körkort i handen....
Det är svårt att ta in att han snart ska flytta hemifrån, skaffa sig ett "eget liv" utanför mina ramar.
Kan han inte vara liten en stund till? =)
Att ha tonårsbarn är berg-o-dal-bana. Ena stunden går det jättebra att sitta och prata och diskutera, tre sekunder senare så fräser det bara. Ibland får man massor med hjälp och ibland så har de fastnat i soffan eller framför datorn "ööh, näää, jag orkar inte!....sen kanske....." =)
Jag vet inte, det känns som jag svamlar nu. Anledningen till mina funderingar beror på att min son åkte iväg igår kväll till kompisar, vid två-tiden inatt när jag fick o la ig hade han fortfarande inte kommit hem. Jag ringde o kollade så allt var bra och sen somnade jag gott. Jag hör nog när han kommer hem.
Vid sjutiden i morse vaknar jag med ett ryck! Jag hörde aldrig att han kom hem!! Tittar till hans säng och den är tom!! Blir ju såklart jätteorolig och ringer....och får till svar "jag är på väg hem nu...."
Jäkla unge! Kan han inte ringa, sicka ett sms eller nått att han blir onormalt(?) sen...
Men så kommer jag på.....han fyller 18 år om två veckor. Han klarar sig.
Men lite läskigt är det. Han har kompisar som precis fått körkort, de är ute och åker. Jag är ju dum om jag tror att de aldrig "leker".
Men liiite kan jag väl skälla på honom idag/eftermiddag när han vaknar? Han vet ju att han får ringa när som helst på dynget och tala om att han mår bra. Fast o andra sidan. Det tog ju bara 30 sekunder efter att jag upptäckt att han inte ver hemma tills jag fick veta att han var ok... Jag kan ju oxå ringa...
Jag kan nog inte släppa taget helt.....än.
Det är aldrig lätt att släppa taget och frågan är ju om man ska släppa helt.. Min son är 12 år men han har varit in på väg till tonåren nu en längre tid.. Jag tror man nog ska recpectera men bry sig av kärlek, men ändå låta de bli vuxen själv, men att de vet att mamma finns där alltid..
SvaraRaderaHoppas du får en fin påsk nu vännen..
Kramar om dig massor
När min son och kompis buskörde på motorvägen (min grabb var passagerare) så fick han en utskällning av guds nåde. Han var 19 år och jätteförtjust i att åka fort. Men när jag talade om för honom att både bebisar, gravida damer och snälla farbröder faktiskt kunde dö av deras framfart så såg han skamsen ut.
SvaraRaderaNär han flyttade hemifrån, 3 portar bort, var det lite jobbigt, men också jätteskönt. Och nu bor han 30 mil bort med flickvän, fast jobb, pengar på banken och är 24 år. Han klarar sig kanonfint!
Och din grabb kommer också klara sig kanonfint. Men hjärnan måste bli vuxen först. Det tar ett par år till tills han ser att du inte bara är en mamma utan också människa. En människa man ALLTID tar hänsyn till!