När jag kommer i mål.....

Jag ser fram emot det.... Just det där att komma till den där "balansgången" och hålla sig kvar där.
Var ute o gick med en kompis igår (8,4km) och vi pratade just om det där när jag kommer i mål.
Som ni hör så har jag reda bestämt mig. Det finns inget som heter om jag når målvikt utan det heter när jag kommer i mål.

Alla andra gångerna jag varit med i VV så har det gått så tröööööögt. Har tänkt att livet inte är rättvist eftersom jag måsta banta hela livet...det är så orättvist, så tungt, så jobbigt.....dunk, dunk, dunk....bankat ner mig själv i hopplöshet. Typ.
Har gett upp och gladeligen slängt i mig mina ostbågar och choklad, för jag kommer ändå inte lyckas med att gå ner i vikt. Skulle jag mot förmodan lyckas, hur kul är det att alltid behöva tänka sig för, hela livet?? usch o blä!

Visst, livet kan ju ses som orättvist eftersom jag hela tiden måste tänka mig för. Men om jag lär mig vart min gräns går och lär mig intag och uttag så kan jag faktiskt äta mina ostbågar. Fast varför ska jag börja äta det igen? Jag har ju klarat mig utan dom i 3½ månad nu?
Men jag kan äta mitt godis, ta en kaka, äta pizza.....men inte för ofta, inte för mycket och om jag samtidigt håller förbränningen igång genom att äta regelbundet och motionera så kommer det funka perfekt.
Godis och choklad skulle jag aldrig klara mig utan. Eller jo, om jag var tvungen. Men det är en av flera guldkanter i min tillvaro.

För första gången i mitt 40åriga liv så tycker jag det är skönt att svettas i spåret. Det är skönt att ta i i uppförsbackarna. Det är skönt att känna att man klarar mer o mer...
För första gången i mitt 40åriga liv blir jag rastlös om jag inte tar en promenad.....
Mån-sön har jag gått 42,5km uppdelat på sex dagar

Det är 3,5kg kvar tills jag gått ner 20kg och så långt har jag aldrig kommit förut *nästan lyrisk*