Trots att jag blev varslad i januari och slutade mitt jobb i april (med en gästvisit som sommarjobbare i juni-aug) så har 2009 varit ett toppenår.
Givetvis tungt att inte ha något jobb. Men hur konstigt det än låter så tror jag att min arbetslöshet gjorde mig extra fokuserad på att må bra och att gå ner i vikt och därmed lyckats. Eftersom mått fruktansvärt dåligt när jag varit arbetslös tidigare så bestämde jag mig för att må bra. Göra något som gjorde mig stolt.
Egentligen så började jag nog min resa mentalt när min pappa dog hösten-07. Han blev bara 62 år och det är ganska troligt att hans liv slutade för tidigt pga hur han levde. Rökare, övervikt, ingen motion... Jag levde precis som honom. Ville jag oxå dö så tidigt? Då hade jag bara drygt 20 år kvar.
Jag försökte gå ner i vikt, men det gick inte så bra. Kämpade på i några månader, men gjorde samma misstag som alla andra gånger. Badade i självömkan och att det var hemskt synd om mig som var tvungen att avstå från "livets goda". Jag gick ner 8-9kg, men gick snabbt upp dom igen.
Sommaren -08 började jag få lite 40års-kris. Tankarna på pappa och mitt leverne kom tillbaka och det gnagde i huvet på mig. Jag bestämde mig för att sluta röka och jag skulle göra det när jag fyllde 40år. Kan jag inte bli smal, så ska jag banne mig klara av att sluta röka! En hälsofara mindre.
Sagt o gjort. Jag fyllde 40år torsdagen den 9 oktober. Måndagen den 13 oktober slutade jag röka. Har inte tagit ett bloss sen dess. STOLT!
Det gick oväntat lätt och allt kändes så bra.
Med den känslan i behåll, varslet, arbetslöshet och ny hos Viktväktarna så satte jag mig ner och funderade på vad jag gjort för fel alla andra gånger jag försökt att påbörja en viktminskningsresa.
Jag kom fram till att ALLT handlar om tankar och inställning. Det går inte att lyckas med något samtidigt som man tänker negativa tankar. Jag vill påstå att det är omöjligt. Alltså måste jag börja vända alla negativa tankar till något positivt. Sen bestämde jag mig, på allvar. Inga ursäkter. Och så skulle jag vara ärlig mot mig själv. Hela tiden.
Det konceptet har funkat. Blandat med träning och motion.
Jag vill påstå att det är jävligt lätt, men samtidigt jävligt svårt. Får man rätt tänk är det skitlätt, men de negativa tankarna har funnits där i många år och det är lätt att falla tillbaka. Men det jobbigaste är nog att hantera de där jäkla ursäkterna. Tror att de flesta vet vad jag pratar om, så jag behöver nog inte ens ge exempel på dom =) De märks tydligt nu efter allt gottande nu i jul...."bara en dag till.." ;)
När jag började min viktresa och såg vilken lång resa jag hade framför mig så kändes den lite tung. Jisses, 40-45kg! Det är ju hur mycket som helst!
Det kändes som en lååååång resa. Men nu när jag blickar tillbaka och har ca 8kg kvar? Hoppsan! Det känns lite pyttigt att gå ner -1kg, -1,5kg, +0,3kg, -0,5kg, -1,2kg vecka för vecka. Men tiden går fort och vips! Fattar det inte. Nog har jag gnällt, stönat och ojjat mig, men i det stora hela så har det faktiskt varit ganska lätt.
Med rätt inställning, tanke och motion.
Som sagt, 2009 har varit ett toppenår. Jag har 35kg mindre att bära runt på, jag har börjat träna och motionera. Det i sin tur att gett mig bättre sjävlförtroende, jag orkar mer, jag är gladare, höstdepressionerna är ett minne blott. Jag mår så jävla bra!
Så det blir ett bra avslut på detta år. Jag kommer ta med mig mycket av det positiva in i det nya året.
År 2010 ska bli ett år där jag kommer nå målvikt (senast april), jag ska lära mig balansera min vikt och försöka få det som en naturlig del i mitt liv, utan att jag behöver ha kontroll och skärpa hela tiden. Jag kommer förhoppningsvis få göra en bukplastik och jag kommer fortsätta träna och koncentrera mig på att må så bra som möjligt.
Och så ska jag ha ett jobb så fort som möjligt.
