Magen.... =(

Ok, jag vet....jag har gått ner 20kg och ska gå ner 20kg till. Så jag måste väl ha tålamod antar jag.

Men flubbet/fläsket på magen för mig GALEN!! Jag känner mig lika fet över magen som för 20kg sen bara för att den är så.....äcklig.

Var på stan igår och provade en klänning.

När jag har gått ner så har jag tappat mest under brösten och det är som det liksom ramlat ner o lagt sig som en.....ja, det går inte att beskriva. usch.
Jag skulle kunna köpa några supermegatajta trosor som håller in magen, men då försvinner ju grejen med att ha en lätt klänning. Leggings vill jag inte ha heller...tanken är ju att det ska vara luftigt och somrig.

Fan....jag förstår ju att jag alltid kommer få ha flubbet på magen o jag inte lägger mig under kniven när jag har gått ner allt.

En vecka utan pointsräknande och vägningsdag...

Det har varit en lite rörig vecka med matplanering. Har varit borta en del och har inte kunna planerat mina måltider så som jag brukar. I helgen var jag bjuden på middag och drack en del vin så där överskred jag mina points alldeles säkert.
I söndags blev det pizza och godis, alldeles för många points igen. Måndag och tisdag har jag tillbringat hemma hos mamma tillsammans med syster och systerdotter. Jag har ätit det som har serverats....

Jag har försökt att äta med förstånd och försökt att hålla mig till "normala" portioner och det har uppenbarligen fungerat ganska bra.

-0,8kg visade vågen idag =)

Jag törs nog inte släppa kontrollen helt med pointsräknandet, men jag ska släppa på det lite... Märker jag att det inte funkar får jag börja skriva igen. Vågar jag det?
Ni som läser min blogg kanske kan puffa på mig lite om ni ser att jag börjar balla ur?
Min tanke är att jag kanske kan släppa lite på det här nu när det är sommar....men det kanske är farligt?
Kom gärna med råd och tips om hur ni skulle göra....

Några bilder från dagarna hos mamma...

Ebba & Jag


Jag med mina nya kjol i strl 44 (!!), ligger i njuter av solen...


Ebba "röjer runt"....


Kram!!

Varför?

Åse på www.56kilo.se ställde dessa frågor när det gäller viktminskning:

Vad längtar ni till?
Varför vill ni gå ner i vikt?
Hur tror ni att ni kommer leva med er nya kropp?
Vad kommer ni göra då som ni inte vill/kan göra nu?

Och här kommer mitt svar....


Min främsta anledning till min viktminskning är HÄLSAN!
Jag har inga sjukdomar i dagsläget, men är ganska säker på att jag kommer få det om jag inte gör något.
Min pappa dog hösten -07, 62 år gammal. Hans bakgrund; Övervikt, rökare, hjärtinfarkt när han var 50år, bypass op nått år efter. Kärlkramp, en hjärt op till när han var 60, diabetes. Rent krasst blev det hans död.
Vill jag gå samma väg? Nej.

Kort efter hans död så började min syster på Vikväktarna för att bli av med sina gravkilo (pappa hann träffa sitt "nya" barnbarn i 5 veckor).
Jag följde med henne och det gick trögt. Jag gick ner ca 8kg, men jag fick kämpa och hade ingen motivation alls och helt fel tänk, "stackars mig som måste banta hela livet". Det blev jul och efter det var det kört... Jag orkade inte.

I höstas fyllde jag 40år. Efter många försök att gå ner i vikt utan att lyckas så bestämde jag mig för att sluta röka. Då skulle jag iaf bli av med den hälsofaran.
Det gick över förväntan. Jag slutade den 13 oktober och i december var jag oxå fri från nikotinersättningen. Underbart!

Jag var stolt över att jag hade lyckats med det. Men fortfarande mådde jag väldigt dåligt av min vikt. Både psykiskt och fysiskt.
Tankarna att försöka med VV igen fanns där hela tiden, men jag hade ingen ork. 45kg, usch vad mycket. Det kommer inte gå ändå... Ett misslyckande till osv osv..
Mycket tankar snurrade runt pappa och hans sjukdom....ska jag gå samma väg....

Straxt före jul frågade en kompis mig om jag skulle följa med henne till Viktväktarna. Hade ingen lust alls, men ok efter jul....kanske.

Den 7 januari följde jag med min kompis och då började min resa och den är dokumenterad i denna blogg och den här gången VET jag att jag kommer resa fram till mål.
För min egen skull, för min hälsa, för mina barn, nära och kära och för min pappas skull.

Jag älskar min pappa. Jag är pappas flicka och kommer alltid vara det. Jag önskar att han fått vara med många år till.

Det yttre blir som en bonus. Såklart längtar jag efter att få se mig smal. Redan nu är det ju jättemotiverande att se centimetrarna försvinna. Storlekarna minska. Alla kommentarer som jag börjar få nu... Jättekul!
Jag längtar efter att kunna röra mig "normalt". Att kunna gå uppför mina trappor utan att flåsa som en gris.
Orka med vardagslivet....få mer energi. Må bättre.

Jag kommer LEVA med min nya kropp. Jag märker redan att jag mår mycket bättre. Är gladare och piggare.

När jag är i mål så ska jag springa spåret. Jag har alltid hatat att springa, men idag kan jag inte springa så bara för att jag kan det då så ska jag göra det. Fast bara en gång.
Jag ska köpa en bikini.

Men som sagt, HÄLSAN är prio ETT för mig

Och ett JÄTTETACK till Pernilla som släpade iväg mig till VV! KRAM!!

Äntligen!!

Nu är det två siffrigt!!
Var ju där o nosade redan förra veckan, men på vägningsdagen så ville ödet tresiffrigt ännu en gång.
Men idag! whiii!!
Det känns så jäkla skönt!!
Nu ska jag ALDRIG mer se tresiffrigt på min våg!

Gick ner -1,0kg denna veckan och har gått ner totalt 21,2kg.
Och så blev det en stjärna till!!

Hälseneinflammation

Ja, jag har inte varit hos nån läkare, men jag ringde VC idag och blev hänvisad till sjukgymnast.
Det är ganska troligt att jag fått hälseneinflammation.

I onsdags "kraschade" hälen när jag gick hem från affären. Jag fick jätteont, men det la sig ganska snabbt efter att jag kommit hem. Men det gjorde fortfarande ont när jag gick i trappor. Efter nån dag så började det knastra o krasma i hälsenan och så är det fortfarande.
Har inte särskilt ont när jag går i trappor, men det känns skumt när det knastar. Foten känns trött på kvällarna. Har ingen värk, men det är nån slags molande känsla och jag måste byta läge på foten hela tiden.

Har googlat lite och förstår att jag måste ta det lite lugnt med mina promenader tills jag fått träffa sjukgymnast så jag får rätt "rehabilitering".
Lite synd eftersom jag kommit igång med promenaderna så bra.

Jag har gått liiite försiktigt i helgen, men törs inte ta i ordentligt. Vill ju inte att det ska bli värre.

Suck...jag är kär!

Söt som socker.... <3

Grattis Norge!!

Positiva komplimanger...

Var ju på marknad idag i min gamla by som jag bodde i för några år sen.
Naturligtvis så träffade jag en massa folk som jag inte sett på ett tag....så idag har jag hört kommentarer som:
"Har du slutat äta eller?"
"Vad fin du är!"
"Har du gått ner en del i vikt, du är jättesnygg!"
"Vad pigg o fräsch du ser ut!"
osv osv...

Jag blir ju såklart jätteglad för alla kommentarer. Det känns oerhört skönt att man får lite "lön för mödan" eller vad man ska kalla det för.
Men samtidigt så känner jag mig lite kluven. Det är ju bara ett skal. Jag är ju fortfarande Anneli, varför uppskattades jag inte på samma sätt när jag vägde 20kg mer?
Var jag ful och äcklig då?
Jag vet att jag inte är riktigt rättvis när jag tänker så, för det är ju förändringen de kommenterar. Inte att jag var ful o äcklig innan. Jag märker ju själv att jag mår bättre och är piggare, så det är ju inte så konstigt att jag utstrålar det oxå?

Känner att detta blir väldigt svamligt nu. Det är så svårt att få ner mina känslor i text så det blir rätt och att det inte ska missförstås.

I det stora hela är det en underbar känsla att få positiva kommentarer och jag blir STOLT över mig själv som lyckats så här långt.

Jag är nästan halvvägs och det känns riktigt riktigt bra! =)